I lördags länade vi Milton till sin nya familj... Det var en jobbig dag.
Han är nu hos ett underbart par med en amstafftik på 4 år, Sheila. Hon ser till att sätta honom på plats vill jag lova, men det är bra för han är yngst så hon ska bestämma!
När vi kom dit så spenderade vi lite över en timme med att försöka lugna ner dom lite och pratade en massa, men sen fick vi ge upp och gå ner med dom till rastgården så att deras energinivå skulle sänkas =)
Sen gick vi tillbaka mot lägenheten och vi fick säga hejdå till min älskling. Han va ganska så upptagen med att kolla efter sin nya tjej och det va kanske bra för då märkte han inte så tydligt att vi lämnade honom.
Vi har haft en helt underbar kontakt sen med paret han är hos, dom har ringt för att kolla hur jag mår och för att berätta hur det går. Och det har gått jättebra, båda hundarna sover i deras säng under täckena!!! precis så som Milton älskar det! Sen har dom skickat foton och sms, så även fast jag är ledsen så känns det mycket bättre än vad jag någonsin trott att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle gråta oavbrutet i resen av mitt liv, aldrig kunna gå upp ur sängen igen och bara sltua leva.... Men sån tur är så blev det ju inte så! Jag vet att mitt hjärta har det så bra som han bara kan ha det och han får nu en massa kärlek och omtanke. Men han kommer föralltid vara den bästa vän jag haft och jag kommer för evigt att sakna och älska honom, min fina kille!

Nu har det gått två dagar och det känns jättekonstigt, jag liksom letar efter honom helatiden och glömmer bort att han inte är hos mig mer. Det är obehagligt tyst i lägenheten och jag känner mig rastlös. Första natten stannade jag och Tim hos mnia föräldrar och det var skönt. Men igår åkte vi hem och det hade jag fasat för lite. Här är det ju liksom bara vi två och då fattas Milton helatiden. Och det är precis så det känns, som att mitt hem inte är helt...

Så fast att jag är jätteglad för Milton och allt han har så blöder det lite i mitt hjärta... Men det är ju samtidigt det som är en del av livet, att kunna känna sorg och smärta. Och det är jag väldigt tacksam över...
"Unlike roses I can bleed"

                            Dom som han bor hos nu skickade ett fotto på Mille och Sheila från första kvällen...

Älskar dig så mycket min fina Milton! Tack för allt du gjort och allt du gett mig! <3